Romantiken

1800-talet är industrialismens, urbaniseringens och emigrationens tidsålder i Europa då många grundläggande värden, normer och identiteter utmanas och sätts på spel. En era då ”allt som är fast förflyktigas”, för att citera Karl Marx. Och så sker även i musiken. Att höra Franz Schubert, Frédéric Chopin eller Robert Schumann, tre av de tidiga romantikerna, är som att gå in i en värld som är i oavbruten tillblivelse men vars processer inte alltid äger någon självklar riktning. Klassicismens klara och framåtriktade logik och tydliga polaritet mellan ”hemma” och ”borta” har ersatts av en osäkerhet och labilitet där hemma–borta-känslan oavbrutet kan fluktuera. Som i Richard Wagners operor där de oförlösta tillstånden tänjs ut till det yttersta. Likt en längtan som aldrig vill ta slut.

url.jpg

Under romantiken fick också musiken en särställning bland konstarterna som den aldrig tidigare haft. Den kunde kapitulera inför allt det flytande i tidsandan utan att förlora sin styrka. Tvärtom kunde den helt överlämna sig åt att gestalta det nattliga, det hypnotiska, det drömlikt undanglidande och irrationella.

Den sökte sig till det identitetsupplösande och förfrämligade samtidigt som den gav uttryck för tidens allt starkare känslor av hemlängtan och nostalgi. Den ställde frågan om vem man är på sin spets — även om svaret är musikens eget och inte alltid är översättbart. Som när Hector Berlioz i sin ”Symphonie fantastique” gör den till personlig dagbok och självbiografiskt drama. Med romantiken förfinades därför den intuitiva förståelsen av musiken. Likaså förmågan att röras i djupet av den utan att riktigt veta varför eller hur.

Kravet på äkthet och sanning skapar också i mitten av 1800-talet uppkomsten av en första musikalisk avantgardism i Tyskland i kretsen kring Franz Liszt. En strömning som medvetet distanserar sig från den stora publiken för att tjäna det man kallar för en ”framtidsmusik” och där Wagners operor och Liszts symfoniska dikter är förebilder. Och vars konsekvens blir att musikens byggstenar blir allt mindre samtidigt som dess byggen blir allt större och mer komplex.

Slutfasen av romantiken, som sträcker sig fram till tiden för första världskriget, ser också hur tonsättarna maximerar formaten, teknikerna och uttrycken mot en yttersta gräns. En chockverkan i musik som nådde sin klimax i maj 2006 då urpremiären på Richard Strauss opera ”Salome”, med sitt galet förvridna jätteackord i finalen, på bara ett par veckors avstånd följdes av uruppförandet av Gustav Mahlers symfoni nr 6 — med sina lika vansinnigt kraschande hammarslag i sista satsen. En musik som i psykoanalysens anda vill överskrida jaget och avtäcka det som är gömt för medvetandet. Och vars kaotiska oroskänsla kan få det mest strålande dur-ackord att slå över i ett svärtat och avgrundsdjupt moll-ackord helt utan betänketid.